|
Frimureriet och kvinnorna
Br. Herbert Edlund, P.M., X°
______________________________________________________________
Det finns egentligen ingen rationell och saklig förklaring till att frimureriet i gemen är stängt för kvinnor. I de gamla mysterie-skolorna, från vilka frimureriet räknar sitt ursprung, gjorde man ingen skillnad mellan könen, och rent principiellt kan man nog säga att inget samfund som sysslar med andliga ting kan göra en sådan på förnuftig grund. Skillnaden mellan könen är fysisk. Ett samfund som är andligt till karaktären, bör därför behandla män och kvinnor lika i sin verksamhet.
I den frimureriska historieskrivning enligt vilken vårt moderna symboliska frimureri har utvecklats ur medeltidens operativa hantverksgillen säger man, att eftersom de operativa gillena var stängda för kvinnor så blev kvinnorna utestängda även från de symboliska logerna. Den förklaringen lämnar man samtidigt som man medger att frimureriet inte har sin egentliga upprinnelse i de operativa gillena.
Kvinnorna har därför, och även av andra skäl, aldrig varit särskilt positivt inställda till frimureriet. Särskilt misstänksamma var de i det moderna frimureriets begynnelse, då deras enda informationskälla om frimureriska förhållanden var Katolska Kyrkans fördömelse av frimurarna och deras hemligheter.
En kvinna som tidigt gav sitt missnöje tillkänna var drottning Elisabeth av England. Förmodligen var frimureriets vägran att stilla hennes nyfikenhet det enda tillfälle under hennes långa regering, då hennes rang som regent inte hade någon betydelse.
En annan drottning som inte heller accepterade det frimureriska mans- monopolet var Maria Teresia av Österrike. Hon befallde t o m att logen "Till de tre kanonerna" skulle stängas, och det berättas att hon vid ett tillfälle, förklädd till man, deltog i en sammankomst i en wiensk frimurarloge.
Maria Teresia var i så fall inte den enda kvinna som lyckades tränga in i en loge och få del av det hemliga. Den första vi känner till var Elisabeth Aldworth. Hon avslöjades inne i logelokalen, men arbetet hade då hunnit avancera så långt att hon redan sett och hört för mycket. Man löste därför problemet genom att helt enkelt recipiera henne för att försäkra sig om hennes tystnad.
Liknande historier berättas om andra kvinnor, och några av dem är sanna. Vi vet t ex att en kvinna som av Napoleon utnämnts till ryttmästare i kavalleriet deltog i en sammankomst i logen "Artisterna" i Paris, och att grevinnan Helene Hadik-Barhoczy 1877 antogs till frimurare. Den här grevinnan var ätten Barhoczys sista arvtagare, och för att ätten inte skulle dö ut substituerades hon helt lagligt till son. Därmed öppnades nya perspektiv för flickan. Bl a blev hon alltså frimurare. Det skall dock tilläggas att Stororienten i Ungern förklarade receptionen för ogiltig.
I de här fallen var det alltså enstaka kvinnor som genom olika manipulationer lyckades tränga in på förbjudet område. Men dessa visade dock att frimureriet i längden skulle få det allt svårare att upprätthålla sin så totalt avvisande hållning gentemot kvinnorna och ändå kunna bevara sina hemligheter. Det var ju bara de kvinnor som recipierat som hade avgivit tysthetslöfte. De andra var oförhindrade att berätta vad de sett och hört i logerna.
För att tillmötesgå kvinnorna stiftade man på 1700-talet en del frimureriliknande sällskap. I Frankrike stiftades bl a "Penelopes kamrater", "Lycksalighetens orden", "Timmerhuggarorden" och "Ankarorden".
I alla dessa mer eller mindre hemlighetsfulla sällskap upptogs såväl män som kvinnor, och de kan därför inte betraktas som rent kvinnliga frimurarsällskap. En del av sällskapen hade för övrigt knappast någonting med frimureri att göra, utan hade stiftats som rena nöjesinrättningar för överklassen. Ett av de bekantaste är "Mopsorden", vars medlemmar måste vara katoliker och främst rekryterades i hovkretsarna.
Att den här sortens sällskap inte kunde stävja kvinnornas nyfikenhet på det äkta frimureriet stod snart klart. Då utvecklade man i stället det s k adoptionsmureriet. Även detta skedde i Frankrike, och i samverkan med äkta frimurarloger.
Adoptionslogerna var öppna för både män och kvinnor, och arbetade efter egna ritualer. Dessa alluderade på skapelseberättelsen, och arbetet i logerna antogs därför utföras i Edens lustgård. De äldsta franska logerna arbetade i tre grader, men snart uppkom ett tiogradigt system. Hur mycket av det verkliga frimureriet som kom till uttryck i adoptionslogerna vet vi knappast. Det finns olika meningar om den saken. Adoptionsmureriet spred sig emellertid i Europa, och i slutet av 1700-talet fanns det en loge även i vårt land. "Hela världen är med" skrev den franska drottningen Marie Antoinette 1781.
Adoptionslogernas sammankomster var mycket praktfulla. Man höll lärda och konstnärligt högtstående föredrag, anordnade konserter, utdelade priser, slog medaljer för förtjänstfulla gärningar, utövade välgörenhet osv. Och varje sammankomst avslutades med en glänsande bal. Adoptionsmureriet blev dock inte långlivat. Efter franska revolutionen dog det ut, och det skulle dröja 100 år innan kvinnorna återigen bankade på frimureriets stängda dörrar.
Som ett kuriosum skall jag här citera vad en frimurerisk författare i mitten av 1800-talet skrev om kvinnornas roll i frimureriska sammanhang. Han skrev följande: "Frimurarförbundet består av män. Kvinnorna, vilka ju inte uppträder som makt i det offentliga livet, utan verkar vid den husliga härden och lägger grunden till de uppväxande människornas kroppsliga och andliga uppfostran, kan inte erhålla medlemskap i förbundet. Men de kan deltaga i vissa av förbundets högtidligheter och i detsammas stilla dygder, t ex välgörenhetens. Det är mannen som i världen representerar familjen och upprätthåller dess ära, och han avgör på vad sätt detta skall ske. Häri skall kvinnan inte ingripa, ty hon förmår inte fatta mannens plikter mot världen i deras hela omfång. Hon skall inte leva för världen, utan för familjen. Kvinnornas inblandning i världens handel och vandel för aldrig till något gott och tuktigt, och där kvinnorna blivit de härskande hos ett folk, där går detta folk ett säkert fördärv till mötes. Men kvinnan har, utan att själv vara medveten om det, i sin lilla stilla värld det ojämförligt största inflytandet på folkens öde."
Detta var alltså under större delen av 1800-talet den förhärskande inställningen i frågan frimureriet och kvinnorna. Men 1882 hände något. Då bröt nämligen ett antal franska frimurarloger med Stororienten och proklamerade grundsatsen "fria murare i fria loger", och en av dessa loger upptog, såsom en logisk följd av proklamationen, en kvinna till medlem. Logen blev naturligtvis suspenderad ur den frimureriska gemenskapen, vilket den dock inte tycks ha brytt sig om.
1893 fungerade denna kvinna tillfälligt som ordförande-mästare i logen och passade då på att recipiera ytterligare ett antal damer. Brytningen med allt övrigt frimureri blev nu total, och logen utropade sig själv till ny storloge.
Under de första åren arbetade man endast i Johannesgraderna, men år 1900 lyckades den nya storlogen vinna auktorisation som s k "högsta råd" av den gamla och antagna skotska riten. Därmed öppnades möjligheter för verksamhetens utbredning till andra länder. 1902 stiftades den första engelska logen av samfrimurarorden, och sedan dess har verksamheten vunnit insteg i många länder. Den första skandinaviska logen stiftades i Oslo 1912. Man stiftade också en loge i Stockholm 1918 vilken fortfarande verkar, och något senare även en i Göteborg som dock inte längre arbetar. Klart är emellertid att samfrimurarorden utvecklades mycket snabbt. 1922 fanns det redan 450 loger, och idag är orden spridd i över 50 länder. Bl a finns den i USA, Kanada, England, Australien, Grekland, Holland, Belgien och Brazilien.
Samfrimurarorden arbetar enligt det 33-gradiga skotska systemet, och medger kvinnor tillträde på samma villkor som för män. Orden använder samma ritualer och symbolik som det exklusivt manliga frimureriet, men det förekommer förmodligen kulturella varianter i olika länder, liksom det gör inom det manliga frimureriet. Hur som helst så kan man konstatera att det funnits äkta kvinnliga frimurare i över 100 år, även om detta faktum inte är särskilt bekant i vårt land.
| 
